Manuset till min redovisning

Förra redovisningsveckan hade jag svenska b och då  valde jag att redovisa i berättarform om mitt besök på ett öppet hus, på det jag önskar bli min nästa skola. Ett glas vatten och en mikrofon var allt jag hade. För många utkast hade gjort så jag fick berätta direkt från minnet, men det här kommer original ”manuset” .

4 timmars lycka

Här stod jag i köket, i min ensamhet. Den enda som prata med mig var kaffebryggaren, den puttrade melodin började nå sitt slut. Jag  tittade ut över morgondiset  som omfamna min lilla bil utanför, undra om det blir vädret blir i dag? Oavsett, det var inget som kunde störa den nyfikenhet som kröp i kroppen. Jag försökte äta något men allt jag fick ner var mitt  heta kaffe. Brunt blod pulserade sig fram längs ådrorna. Jag var redo,  redo att styra bilen mot mitt fördomslandskap. I dag kunde jag svära åt dem bäst jag ville,  ingen skulle höra mig. Jag var ljudlös, stum. Ägare till en förlorad röst.

Jag mötte upp med min chaufför, en gammal familjemedlem, en gammal kärlek. Hans skulle få föra min talan i dag, jag hade förberett han väl igår kväll via tangentbordet. Allt gammalt var glömt och nytt skulle skapas. Han var tacksam för att han fick följa med, men det tog ett tag innan han kunde tyda alla mina gester och väsande stämband.

Vid lunchtid möttes vi av ett förtrollande samhälle, där på andra sidan bron. Likt en tavla, så vacker och detaljrik. Jag skämdes i tystnad över hur mycket jag hade spytt galla över detta lilla samhälle, ett samhälle som jag aldrig hade satt min fot i. Lika bra att undersöka om åren av fördomar hade sin rätt, eller om jag bara hade varit trångsynt. Jag släppte lös nyfikenhet och lät den styra mina annars så blyga ben mot den välkomnande entrén. Vi hittade ett schema över dagen och tankarna for åt alla håll utom rätt, som vanligt ville jag göra allt på en gång. Beslutsångest, men lösningen såg oss och kom med ett leende på läpparna och knackade oss på axeln.

– Vill ni ha hjälp? Den långa skepnaden som yttrade sig bakom oss. Mannen i den röda tröjan log frågande. Några sekunders tvekan for igenom min kropp: Skulle min vän klara uppgiften som min röst? Han lugnade mig när han berättade med en artig ton om det som drabbat mig och varför vi var här. Mannen i den röda tröjan visade oss vägen igenom en lång korridor med stora fönster och en smal, nästan mörk gång. På vägen berättade han att han mycket väl visste var jag kom ifrån, ett samhälle som var känt på kartan. Jag kunde bara nicka till svar och le. Just nu vill jag inte höra talas om vart jag kommer ifrån, för tillfället är jag inte stolt.

Höll nästan på att gå in i den röda tröjan när han plötsligt stannade framför något som likna en branddörr. En tjock apelsinfärgad branddörr. Han förklarade att vi skulle haffa en Gustav, men Gustav höll i dagens första föreställning. Mannen i den röda tröjan återvände och jag vände mig om till min vän och såg han djupt i ögonen: Tänk, jag kanske är delaktig i nästa års ensemble. Nej, det gick inte fram, meningen var för lång för att ögonspråket skulle kunna förmedla min tanke. Han tittade frågande och jag gav honom en uppgiven blick. Han visste att jag hade gett upp. Att jag inte ens tänkte försöka låta stämbanden jobba för ingenting. Tystnad, väntan, tystnad.

Det kändes som vi stod och väntade i en evighet, men knappt hade 5 minuter försvunnit förrän min rastlöshet bestämde sig för att ta över. Apelsindörren, gjorde inte saken lättare. Bara av att se den i ögonvrån kunde jag känna en fantasi växa fram om att jag var fångad i en apelsin. Kände att jag inte var redo för någon Gustav. Jag tog tag i min följeslagares arm och släpade ut honom på gården.

En bitande kyla attackerade våra kinder och mörka moln hade samlats över himlen, det gav en känsla av sen eftermiddag trots att klockan inte ens var ett.Vädret tråkiga förändring, förstörelsen av den vackra tavla jag sett när jag ankom, rörde mig inte i ryggen. Jag hade en känsla av att solen fanns här, gömd i någon byggnad, gömd i någons skepnad. När jag hittade den skulle jag veta det direkt, som ett tecken, ett tecken på hopp. Ägna tiden åt granskning av detta området som jag hade höjt i skyarna i flera veckor innan jag ens besökt det eller fånga Gustav innan han skulle gå på sin lunch. Valet var givet, promenad fick det bli.

Som ett samhället i samhället. På områdets baksida gömde sig miniatyr villor, röda baracker, små huslängor i hemska 80-tals färger och något som med blotta ögat kunde tolkas till en hög lagerlokal. Bakom allt låg en tjock skog , näst gårds, en kyrkogård. En otroligt vacker kyrkogård. En gammal släpvagn stod lutad mot en  husvägg, nästan gömd, men inte för mig. Jag såg mer än jag kan beskriva, men det var vackert för själen

Området var tydligt skyltat, fast inte för rökarna, det kanske inte ens var meningen att man skulle kunna röka här? Gjorde mig inget, röksuget var dödat så fort jag satt min fot utanför bilen. Började till och med överväga att sluta om detta skulle bli min framtid. Tillbaka på framsidan låg hus, stora som små  och skänkte en bild av historia och kultur. Kändes som att jag befann mig på en tid som var förgången, en  tid innan 2000-talets framfart. Fast de nya volov bilarna, som står parkerade på gårdens uppfart säger något annat.

Mitt emot gården låg det ett ensamt litet hus, Ett hus full av konst. Konst tolkat på mer än ett vis. En ung konstnär bidrog med sin närvaro. Hon var ung, men en klarhet lyste i hennes ögon. Hon visste vad hon ville.Hon, vid namn Emelie berättade om hennes passion och visade stolt upp de olika motiven som täckte de vita träväggarna. Varje process, varje tanke, hon var inte påläst. Hon visste vad hon pratade om.

Hon berättade glatt om hur bra hon hade det här, hur hon älskade den speciella andan som fanns bland befolkningen. Hon var lycklig och hon smittades. Jag och min vän var varma i hjärtat när vi kom ut i kylan igen. Det gråa vädret störde oss inte.

Unga som gamla, mat erbjöds. Minns inte varför jag gick in i den fullsatta lokalen, men vi hann inte långt förrän vi mötte mannen med den röda tröjan. Han sken upp direkt. Att han var mitt i maten, var inget han brydde sig om, utan reste sig direkt för att leta upp en talesman för det vi var där för. Vi hamna vid samma bord som en yngling, som inte var beredd på att öppna sig. Han såg ut som en stängd bok. Han blev räddad i sista stund.

Mannen i röda tröjan dök upp igen, han var inte ensam. Det första jag såg var kaffekoppen, hade svårt att slita blicken från det svarta som skvalpade runt i hans snövita mugg. Kaffemuggen presenterade sig som Lennart,  eller ja herren som höll i den heter så . Han hade en kreativ passion i livet, en passion jag ville veta mer om. Kunde bara le eller nicka som svar, men jag kände att både ynglingen och Lennart förstod mig. De förstod mitt ögonspråk. De såg min gnista från själen, min vilja, mitt hopp. De verkade tro på mig, vill ge mig en chans. Jakten på solen var över, jag har hittat den. Solen som sprider hopp, glädje och låter det lilla fröet växa till en mogen vacker blomma.

Klockan slog 13:30, samhällets högsta chef skulle hålla i dagens andra informations möte. Den skulle hållas uppe på loftet. Vi följde den lilla skaran som visste var det här ”loftet”  skulle vara. En projektor, vit duk, mikrofon och tekniker som visade bildspel, det var allt han behövde. Han berättade att samhället hade 140 medborgare, funnits i 51 år och anledningen till att man kallade lokalen för loftet, var för att det varit ett stall för massa år sen, nästan 100.

Han berättar om den där grundtanken till varför de startade ytterligare ett samhälle i ett annat samhälle i detta avlånga land som redan hade massa små samhällen med samma anda. De ville erbjuda sina invånare en möjlighet till kreativitet från hjärtat och de ville skapa en gemensam idyll för lycka och styrka. Informationen varade bara en halv timme, men det var en viktig information som blandades med viktiga personer för att verksamheten skulle gå runt. Efteråt fanns det möjlighet att få en guidad rundtur, lyssna på det kyrkliga de hade att erbjuda eller varför inte gå på loppis?

Vi hade redan bestämt oss, inget av det gällde. Nu skulle andra förställningen av teatern gå av stapel och jag ville vara där. Jag ville få förståelse för det Lennart tidigare hade sagt.” I en rokokobyrås våld”. Det var trångt och mörkt. Det tog många minuter innan jag kopplade handlingen, men när jag väl släppt alla andra tankar så förstod jag var enda liten detalj bakom manuset. Den varade i ca en halvtimme och ynglingen visade att han var en myckt skicklig skådespelare. Föreställningen var vacker, rolig, och aningen sorglig. En tankeställare, en fin tankeställare skapad av unga människor.

En paus på 30 minuter, gav alla chansen att sträcka på benen, tända en ciggarett eller som vi, diskutera våra upplevelser hittills. Han har varit medborgare i mitt samhälle också, men det var länge sen. Min förklaring om attnya tider har skett, bet inte på honom. Han kunde se att detta var en plats för mig, men kunde inte se att min förra plats, platsen jag tillhör nu inte tillhör mitt kreativa hjärta längre, jag har gjort slut.

15:00 var det avslutningsfest, en påminnelse om hela verksamheten. Den här gången var det fullsatt i den nu lite mörkare loftet. Det börjar nästan direkt med en grupp glada människor som dansar in till tonerna av Sonja Aldéns: För att du finns, samtidigt som de smekte armarna som satt ytterst för att skänka en del av sin inre glädje. De spred en magi som som bet sig in i själen, en magi jag inte trodde var möjlig. En kvinnlig röst tackade och gick vidare till lotteriet de hade haft. En kortväxt kvinna med silverhår vann en trycktavla. Kvinnan vid namn Sofia hade  även anmält sig till att läsa ett av sina verk, en novell en fortsättning på något annat. Hon fångade oss med magiska ord, osynliga gester och hennes metafor, ett grönt äpple. Efteråt vann hon tipsrundan.

Bob Hansson, antingen har du en konkurrent på gång eller så har du inspirerat denna unga själ som attackerade scenen för att läsa 2 dikter! Själen heter Erik, en ung man med sin egen stil, men ändå en stil som du. Hans hårda ord med Karlskrona dialekt fick det att rysa i ryggraden. Jag kunde se hur ovana öron ryggade och undrade om detta verkligen räknades till diktens konst. Hans gester var intensiva om något skrämmande om man inte hade tycke för denna stil sen tidigare, abrupt slut fick sin höga applåder. För att sedan be om tystnad. Nästa dikt ”efter två dygn” fick mig att vilja hoppa upp ur stolen och skrika, jag älskar dig, lär mig lär mig allt du kan!

De avslutade hela kalaset med att släppa fram deras egen kör i form gospel. En skara av unga män och kvinnor stod i tystnad, i väntan på att kvinnan som ställde sig framför gav dem klartecken. De var hennes instrument. Hon dansade fram deras toner med flygande gester och de följde varje rörelse med ett leende. Min vän var förtrollad. ”Det häftigaste jag har hört utan instrument”, sa han med förvånad ton. Jag bara log, jag var fylld av lycka.

4 timmar hade gått och det var som min kropp flög fram. Hade jag hittat hem, är detta mitt hem. Dagen var slut, min vän gick till bilen, men inte jag. Jag ville gå ett varv till runt området. Att det hade börjat ösregna störde mig inte, att jag kunde bli sjuk störde mig inte. Jag satte mig i bilen och log, vi körde hem och min vän såg mitt leende som aldrig ville släppa mina läppar. Han såg att det var ett leende av lycka, 4 timmars lycka!

Text:Amelie Hedberg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s