Category Archives: Våra egna produktioner

Var stolt för det du du gör! Här samlar vi alla våra egna skapelser i form av text, bild och video.

Manuset till min redovisning

Förra redovisningsveckan hade jag svenska b och då  valde jag att redovisa i berättarform om mitt besök på ett öppet hus, på det jag önskar bli min nästa skola. Ett glas vatten och en mikrofon var allt jag hade. För många utkast hade gjort så jag fick berätta direkt från minnet, men det här kommer original ”manuset” .

4 timmars lycka

Här stod jag i köket, i min ensamhet. Den enda som prata med mig var kaffebryggaren, den puttrade melodin började nå sitt slut. Jag  tittade ut över morgondiset  som omfamna min lilla bil utanför, undra om det blir vädret blir i dag? Oavsett, det var inget som kunde störa den nyfikenhet som kröp i kroppen. Jag försökte äta något men allt jag fick ner var mitt  heta kaffe. Brunt blod pulserade sig fram längs ådrorna. Jag var redo,  redo att styra bilen mot mitt fördomslandskap. I dag kunde jag svära åt dem bäst jag ville,  ingen skulle höra mig. Jag var ljudlös, stum. Ägare till en förlorad röst.

Jag mötte upp med min chaufför, en gammal familjemedlem, en gammal kärlek. Hans skulle få föra min talan i dag, jag hade förberett han väl igår kväll via tangentbordet. Allt gammalt var glömt och nytt skulle skapas. Han var tacksam för att han fick följa med, men det tog ett tag innan han kunde tyda alla mina gester och väsande stämband.

Vid lunchtid möttes vi av ett förtrollande samhälle, där på andra sidan bron. Likt en tavla, så vacker och detaljrik. Jag skämdes i tystnad över hur mycket jag hade spytt galla över detta lilla samhälle, ett samhälle som jag aldrig hade satt min fot i. Lika bra att undersöka om åren av fördomar hade sin rätt, eller om jag bara hade varit trångsynt. Jag släppte lös nyfikenhet och lät den styra mina annars så blyga ben mot den välkomnande entrén. Vi hittade ett schema över dagen och tankarna for åt alla håll utom rätt, som vanligt ville jag göra allt på en gång. Beslutsångest, men lösningen såg oss och kom med ett leende på läpparna och knackade oss på axeln.

– Vill ni ha hjälp? Den långa skepnaden som yttrade sig bakom oss. Mannen i den röda tröjan log frågande. Några sekunders tvekan for igenom min kropp: Skulle min vän klara uppgiften som min röst? Han lugnade mig när han berättade med en artig ton om det som drabbat mig och varför vi var här. Mannen i den röda tröjan visade oss vägen igenom en lång korridor med stora fönster och en smal, nästan mörk gång. På vägen berättade han att han mycket väl visste var jag kom ifrån, ett samhälle som var känt på kartan. Jag kunde bara nicka till svar och le. Just nu vill jag inte höra talas om vart jag kommer ifrån, för tillfället är jag inte stolt.

Höll nästan på att gå in i den röda tröjan när han plötsligt stannade framför något som likna en branddörr. En tjock apelsinfärgad branddörr. Han förklarade att vi skulle haffa en Gustav, men Gustav höll i dagens första föreställning. Mannen i den röda tröjan återvände och jag vände mig om till min vän och såg han djupt i ögonen: Tänk, jag kanske är delaktig i nästa års ensemble. Nej, det gick inte fram, meningen var för lång för att ögonspråket skulle kunna förmedla min tanke. Han tittade frågande och jag gav honom en uppgiven blick. Han visste att jag hade gett upp. Att jag inte ens tänkte försöka låta stämbanden jobba för ingenting. Tystnad, väntan, tystnad.

Det kändes som vi stod och väntade i en evighet, men knappt hade 5 minuter försvunnit förrän min rastlöshet bestämde sig för att ta över. Apelsindörren, gjorde inte saken lättare. Bara av att se den i ögonvrån kunde jag känna en fantasi växa fram om att jag var fångad i en apelsin. Kände att jag inte var redo för någon Gustav. Jag tog tag i min följeslagares arm och släpade ut honom på gården.

En bitande kyla attackerade våra kinder och mörka moln hade samlats över himlen, det gav en känsla av sen eftermiddag trots att klockan inte ens var ett.Vädret tråkiga förändring, förstörelsen av den vackra tavla jag sett när jag ankom, rörde mig inte i ryggen. Jag hade en känsla av att solen fanns här, gömd i någon byggnad, gömd i någons skepnad. När jag hittade den skulle jag veta det direkt, som ett tecken, ett tecken på hopp. Ägna tiden åt granskning av detta området som jag hade höjt i skyarna i flera veckor innan jag ens besökt det eller fånga Gustav innan han skulle gå på sin lunch. Valet var givet, promenad fick det bli.

Som ett samhället i samhället. På områdets baksida gömde sig miniatyr villor, röda baracker, små huslängor i hemska 80-tals färger och något som med blotta ögat kunde tolkas till en hög lagerlokal. Bakom allt låg en tjock skog , näst gårds, en kyrkogård. En otroligt vacker kyrkogård. En gammal släpvagn stod lutad mot en  husvägg, nästan gömd, men inte för mig. Jag såg mer än jag kan beskriva, men det var vackert för själen

Området var tydligt skyltat, fast inte för rökarna, det kanske inte ens var meningen att man skulle kunna röka här? Gjorde mig inget, röksuget var dödat så fort jag satt min fot utanför bilen. Började till och med överväga att sluta om detta skulle bli min framtid. Tillbaka på framsidan låg hus, stora som små  och skänkte en bild av historia och kultur. Kändes som att jag befann mig på en tid som var förgången, en  tid innan 2000-talets framfart. Fast de nya volov bilarna, som står parkerade på gårdens uppfart säger något annat.

Mitt emot gården låg det ett ensamt litet hus, Ett hus full av konst. Konst tolkat på mer än ett vis. En ung konstnär bidrog med sin närvaro. Hon var ung, men en klarhet lyste i hennes ögon. Hon visste vad hon ville.Hon, vid namn Emelie berättade om hennes passion och visade stolt upp de olika motiven som täckte de vita träväggarna. Varje process, varje tanke, hon var inte påläst. Hon visste vad hon pratade om.

Hon berättade glatt om hur bra hon hade det här, hur hon älskade den speciella andan som fanns bland befolkningen. Hon var lycklig och hon smittades. Jag och min vän var varma i hjärtat när vi kom ut i kylan igen. Det gråa vädret störde oss inte.

Unga som gamla, mat erbjöds. Minns inte varför jag gick in i den fullsatta lokalen, men vi hann inte långt förrän vi mötte mannen med den röda tröjan. Han sken upp direkt. Att han var mitt i maten, var inget han brydde sig om, utan reste sig direkt för att leta upp en talesman för det vi var där för. Vi hamna vid samma bord som en yngling, som inte var beredd på att öppna sig. Han såg ut som en stängd bok. Han blev räddad i sista stund.

Mannen i röda tröjan dök upp igen, han var inte ensam. Det första jag såg var kaffekoppen, hade svårt att slita blicken från det svarta som skvalpade runt i hans snövita mugg. Kaffemuggen presenterade sig som Lennart,  eller ja herren som höll i den heter så . Han hade en kreativ passion i livet, en passion jag ville veta mer om. Kunde bara le eller nicka som svar, men jag kände att både ynglingen och Lennart förstod mig. De förstod mitt ögonspråk. De såg min gnista från själen, min vilja, mitt hopp. De verkade tro på mig, vill ge mig en chans. Jakten på solen var över, jag har hittat den. Solen som sprider hopp, glädje och låter det lilla fröet växa till en mogen vacker blomma.

Klockan slog 13:30, samhällets högsta chef skulle hålla i dagens andra informations möte. Den skulle hållas uppe på loftet. Vi följde den lilla skaran som visste var det här ”loftet”  skulle vara. En projektor, vit duk, mikrofon och tekniker som visade bildspel, det var allt han behövde. Han berättade att samhället hade 140 medborgare, funnits i 51 år och anledningen till att man kallade lokalen för loftet, var för att det varit ett stall för massa år sen, nästan 100.

Han berättar om den där grundtanken till varför de startade ytterligare ett samhälle i ett annat samhälle i detta avlånga land som redan hade massa små samhällen med samma anda. De ville erbjuda sina invånare en möjlighet till kreativitet från hjärtat och de ville skapa en gemensam idyll för lycka och styrka. Informationen varade bara en halv timme, men det var en viktig information som blandades med viktiga personer för att verksamheten skulle gå runt. Efteråt fanns det möjlighet att få en guidad rundtur, lyssna på det kyrkliga de hade att erbjuda eller varför inte gå på loppis?

Vi hade redan bestämt oss, inget av det gällde. Nu skulle andra förställningen av teatern gå av stapel och jag ville vara där. Jag ville få förståelse för det Lennart tidigare hade sagt.” I en rokokobyrås våld”. Det var trångt och mörkt. Det tog många minuter innan jag kopplade handlingen, men när jag väl släppt alla andra tankar så förstod jag var enda liten detalj bakom manuset. Den varade i ca en halvtimme och ynglingen visade att han var en myckt skicklig skådespelare. Föreställningen var vacker, rolig, och aningen sorglig. En tankeställare, en fin tankeställare skapad av unga människor.

En paus på 30 minuter, gav alla chansen att sträcka på benen, tända en ciggarett eller som vi, diskutera våra upplevelser hittills. Han har varit medborgare i mitt samhälle också, men det var länge sen. Min förklaring om attnya tider har skett, bet inte på honom. Han kunde se att detta var en plats för mig, men kunde inte se att min förra plats, platsen jag tillhör nu inte tillhör mitt kreativa hjärta längre, jag har gjort slut.

15:00 var det avslutningsfest, en påminnelse om hela verksamheten. Den här gången var det fullsatt i den nu lite mörkare loftet. Det börjar nästan direkt med en grupp glada människor som dansar in till tonerna av Sonja Aldéns: För att du finns, samtidigt som de smekte armarna som satt ytterst för att skänka en del av sin inre glädje. De spred en magi som som bet sig in i själen, en magi jag inte trodde var möjlig. En kvinnlig röst tackade och gick vidare till lotteriet de hade haft. En kortväxt kvinna med silverhår vann en trycktavla. Kvinnan vid namn Sofia hade  även anmält sig till att läsa ett av sina verk, en novell en fortsättning på något annat. Hon fångade oss med magiska ord, osynliga gester och hennes metafor, ett grönt äpple. Efteråt vann hon tipsrundan.

Bob Hansson, antingen har du en konkurrent på gång eller så har du inspirerat denna unga själ som attackerade scenen för att läsa 2 dikter! Själen heter Erik, en ung man med sin egen stil, men ändå en stil som du. Hans hårda ord med Karlskrona dialekt fick det att rysa i ryggraden. Jag kunde se hur ovana öron ryggade och undrade om detta verkligen räknades till diktens konst. Hans gester var intensiva om något skrämmande om man inte hade tycke för denna stil sen tidigare, abrupt slut fick sin höga applåder. För att sedan be om tystnad. Nästa dikt ”efter två dygn” fick mig att vilja hoppa upp ur stolen och skrika, jag älskar dig, lär mig lär mig allt du kan!

De avslutade hela kalaset med att släppa fram deras egen kör i form gospel. En skara av unga män och kvinnor stod i tystnad, i väntan på att kvinnan som ställde sig framför gav dem klartecken. De var hennes instrument. Hon dansade fram deras toner med flygande gester och de följde varje rörelse med ett leende. Min vän var förtrollad. ”Det häftigaste jag har hört utan instrument”, sa han med förvånad ton. Jag bara log, jag var fylld av lycka.

4 timmar hade gått och det var som min kropp flög fram. Hade jag hittat hem, är detta mitt hem. Dagen var slut, min vän gick till bilen, men inte jag. Jag ville gå ett varv till runt området. Att det hade börjat ösregna störde mig inte, att jag kunde bli sjuk störde mig inte. Jag satte mig i bilen och log, vi körde hem och min vän såg mitt leende som aldrig ville släppa mina läppar. Han såg att det var ett leende av lycka, 4 timmars lycka!

Text:Amelie Hedberg

Personskildring

Förra blocket läste jag Svenska B där vi fick i uppgift att skriva en personskildring, bloggen har redan bekantat sig med en del av de andras fina verk. Här kära vänner kommer min, enjoy.

På torget står en kvinna och blickar ut över folkmassan. Hon älskar alla blickarna som enligt henne endast riktas åt ett håll just nu – rakt på henne. Så är självklart inte fallet men denna stora rultiga kvinna med stort mörkt brunt hår och gröna ögon fullkomligt älskar när världen för en stund stannar upp – enbart för att ge henne den uppmärksamhet som hon kräver. Hon, denna 55+ kvinna heter Beatrice Karlsson och är just denna dag ute – för att precis som alla andra dagar – glänsa i närvaron av andra. Hennes kläder är malbitna och hennes uppsyn är oförskämd, snorkig – en kvinna som tror att hon har allt att ge och andra inget. Hon ser helt enkelt ner på sin omgivning med bitter eftersmak.

En man råkar stöta till henne i den trånga folkmassan,
– Akta på dig, fräser hon med sin snorkiga, högljudda röst med en ton av skånsk dialekt. En bit bort just här i Malmö stad ringlar sig den oändligt långa kön till dagens idoluttagning. Hmpf fnös hon, enda anledningen till att de inte tog med mig var för att jag är så mycket bättre än dem. En scen är min favoritplats, alla platser där de kan se upp till mig, beundra mig och erkänna mig som bäst. Men att inte komma med i idol var ändå ett nedslag trots att hon vägrade erkänna det för sig själv – att andra såg ner på henne var nämligen hennes största rädsla. Hon hade en hemlighet, nämligen att hon föddes långt ute i ingenstans med utfattiga föräldrar på en bondgård – något ingen någonsin skulle få veta. Att bli rik var alltså hennes allra största mål – hon ville bli en berömd sångerska, dock att alla avskydde hennes gälla röst var något hon aldrig skulle finna i sig själv till att inse.

Äsch tänkte hon, de här människorna är alldeles för intetsägande, de kommer aldrig se att jag är den enda, den bästa. Medan vinden smekte hennes kind for en snabb tanke igenom henne om att bege sig hemåt, där är jag åtminstone beundrad, där ser de mitt rätta värde. Och mina egenutskrivna diplom som är prydligt upphängda på väggen skvallrar om den fantastiska sångerska jag alltid kommer att förbli.

Ida Nielsen

Föreläsning – Hur gammal är tonåringen?

07:15, solen brände i nacken och den kyliga vinden bet mig i kinden när jag med små snabba steg försökte trotsa backen upp till skolan. Tid var bestämd, men jag var sen. Som tur var så hann Carina Björk Gillberg se mig innan det var för sent. Inte förrän jag satte mig i bilen kände jag av min dåliga kondition, men det var ingenting jag hade tid att tänka på nu. Carina hade berättat på måndagens stormöte om en föreläsare vid namn Mats Trondman som skulle hålla i en videoföreläsning den 22/4, klockan 7:45 som kunde ses på Studiecentrum i Olofström och de som ville fick gäna följa med henne och dit. Han var kände för att ha en lite annorlunda föreläsningsteknik och sen hade han faktiskt gått på Jämshögs folkhögskola för många år sedan. Jag tyckte det verkade spännande och anmälde mig till Carina. Nu satt jag där i hennes bil, nyvaken och frusen och vi diskuterade bland annat våra förväntningar inför föreläsningen.

Det var en öppen föreläsning, men den riktade sig framför allt till fritidsledare, lärare och föräldrar. Åldern var blandad och jag var definitivt inte yngst, men nog den enda som inte var där för att det tillhörde mina studier eller jobb. För de som inte ville mingla runt så fanns det möjlighet till lite frukost innan det var dags att gå in i den lilla salongen som påminde om en liten biosalong. Det förekom lite tekniska problem så vi missade introt, men efter en liten stund yttrade sig en ljushårig äldre man i glasögon och väst. Bakom honom hängde ett rött tyg och de hade placerat ett lite bord med ett glas vatten framför honom så han gav intrycket av en riktig talare. Första tanken när rösten äntligen lades till på denna upplysta mannen var att han påminde om Leif G W Persson från tv programmet Efterlyst med sitt mörka röstläge och allvarliga ton så kändes det som jag redan hade bestämt mig för att det här skulle bli en tröttsam föreläsning med massa vetenskapliga termer, men ack vilken chock jag fick när den allvarliga skepnaden började demonstrera hur de olika tonåringarna låter och agerar. Han citerade en mamma ” Man vet aldrig vad man får hem.”

Sen var skratten igång och folk i salen började nickade igenkännande, redan efter 5 minuter, även jag. Han pratade bland annat om att sätta den moraliska paniken i balans, skillnaden mellan tonåringarna på hans tid och dagens unga, den förlängda tonårstiden, Tweenies och vad lillgammal betyder i dagens samhälle.
Vi fick även chans att höra mer om hans uppväxt för att ge oss en stark jämförelse på det som var inne på den tiden, men ändå visa att tankesättet var det samma då som nu. Han imitationer av både barn och ungdomar var helt makalösa, jag skrattade hysteriskt, för trots att jag precis har nått det som kallas ung vuxen så har jag fortfarande min tonårstid någorlunda färskt i minnet och sen kunde jag även lära mig lite om  små barns utveckling som passar bra eftersom jag även är mamma. Självklart när man har som roligast så började föreläsningen lida mot sitt slut, men innan det var över fick alla möjlighet att ställa direkta frågor till Mats Trondman via de webbkameror som var utsatta på de olika ställen där föreläsningen visades. Mats själv hade nog gärna fortsatt prata om hans ämne hela dagen, men klockan hade redan hunnit bli efter 09:00 och värdinnan ville avrunda. Så de tackade för sig från Växjö universitet, lyset i salongen tändes och folk börjar vandra ut i klungor från den lilla salen och nästan alla såg lika nöjda ut som jag.

Jag förstår verkligen varför han har blivit känd för sin speciella föreläsningsteknik och detta är en föreläsning jag knappast tror Sverige sett det sista av, så skulle du höra att Mats Trondman ska föreläsa i en stad nära dig så rekommenderar jag dig verkligen till att gå och se den oavsett om du är en lärare, ung vuxen, förälder eller mitt i tonåren, tro mig alla känner igen sig på något sätt . Skulle man mot förmodan inte känna igen sig, är det alltid kul att se en äldre man i glasögon och skägg, stå och vifta med armarna som en fjortis.
Jag tackade Carina för att hon hade tagit med mig och hoppade av på skolan med glädjeskutt vid 09:30, nu var jag fylld med energi för ännu en ny skoldag.

Ett impulsivt experiment

Coffe & Cibbe

Ryktet hade spridit sig om ett slagsmål mellan vännerna Christopher ”Coffe”  Halvorsen och Christopher ”Cibbe” Karlsson, men eftersom jag inte hade sett några sura miner varken innan eller efter var jag tvungen att ta reda på mer.
Jag mötte upp grabbarna i klassrummet och de förklarade med glada miner att det fanns ett syfte med att ”Cibbe” satt med en kall mugg tryckt mot ett svullet öga.

”Vi fick  i uppgift på naturkunskapen att göra en undersökning i beetendevetenskap och se hur folk reagerar i olika situationer. Så vi valde att börja slåss  inför folk ute på grässmattan på lunchrasten, just enbart för reaktionernas skull.
Vi trodde det skulle vara svårt att vara seriösa och se allvarliga ut, men adrenalinet pumpade och allvarliga miner tog vid. Trots att detta var på låtsas blev båda skadade på knä, läpp, och öga, men det var det värt för  vi fick precis den reaktionen vi önskade. Våra kamrater blev chockade och läraren lyrisk över vår insats och resultat. Fler experiment i beetendevetenskap är absolut något vi kommer göra om, när man minst annar det.”  Grabbarna tackar för sig och går tillsammans ut för att hitta på nya äventyr för dagen. Själv ler jag bara åt tanken på att de två har ”bråkat”, gladare människor får man leta efter.

Amelie Hedberg

Vardagsmonstret.

Vårsolen tar för sig mer och mer nu. Det märks. Åtminstone här på skolan. Rökrute-gänget sitter inte längre inkurade och så nära inpå varandra som för någon vecka sedan. Då var det kroppskontakt för värme och överlevnad. Nu däremot ser man dem sittandes på bänken de satte upp nu i veckan, precis bredvid rökrutan. Konversationerna är inte dem samma i rökrutan, åtminstone är inte meningarna längre följda med ett monotont huttrande och skälvande. Det märks på kroppsspråket. Man ser det i ögonen, det finns hopp och en glimt som inte riktigt uppenbarat sig förrens nu. Jag kan spåra vårsolens inflytande hos oss på ytan hela dagen om det behövs, tyvärr har jag ett pressat tidsschema.
 
skratt 
 
 Denna luddiga krönikan ska upp innan jag går härifrån. Förövrigt är klockan 11:15 och slutar, det gör jag 15:30. Plus att jag ska hinna skriva några rader om aggressivitet till Naturkunskapen. Stressiga vardag. Någon dag ska jag packa en väska och gå ut i skogen och låsa ute mig från samhällets ramar. Allting är så fruktansvärt uppspikat för oss. I det stora hela ska vi födas, utbildas, konsumera, knega, konsumera, avla, dö. Detta kryddar vi med saker som horisontal-läge i soffan framför tv:n, med program som På Spåret (jag nämner inte På Spåret för att göra det till åtlöje, det är ett underbart program). Häng på det största fenomenet på datorn sen uppfinningen med datorn, precis, Facebook. Naturkatastrofer som försäkringsbolagen inte täcker. Jag gillar konceptet med ett bolag som ska försäkra ens tillhörigheter. Missbedöm mig inte. Men både du och jag vet att långsiktigt gör försäkringsbolagen en dunderinvestering. Inget ovanligt där. Klart det ska rulla runt för dem, men ge oss lite bättre förmåner tack. En solsemester en gång om året och likt förbannat efter någon dag på semestern längtar vi efter att ta ut vårt vardagsmonster och leka lite…
Text: Ola Claesson

En bra vän

Jag har haft svenska B och där fick vi en uppgift som var att skriva en dikt, så här min dikt.

En bra vän

 Du är ingen storspelare men det spelar ingen roll för du kan ju spela boll. Manchester United mår vara bra men Chelsea regera. Fifa kan du spela men inte kan du vinna. Du kanske vann en gång, fast du vet att du bara hade tur. Du är en bra vän och där har jag tur. Att du sedan spelar fm gör saken bara bättre. För då har vi många gemensamma intressen. Du är en omtänksam person sov vi alla uppskattar och det går inte att underskatta. 

 coffe

Av Christopher Carlsson

Nisse

Nisse vaknar upp och sträcker ut sin trötta kropp. Han tar på sig sin morgonrock och går ut i sitt kök och gör sitt morgonkaffe. Sen tar han med sitt kaffe ut i vardagsrummet där han sätter igång tvn och slår sig ner i sin fåtölj, precis som han gör varje morgon. När han har kollat färdigt på nyheterna klär han på sig jeans och flanellskjortan. Därefter ger han hundarna mat och plockar ihop sina brev som han ska posta. Han går ut i hallen och tar på sig ytterrocken och kepsen. Han stänger och låser om sina hundar och går neråt i trapphuset och stöter på sina grannar, han snackar lite med dem om vad som har hänt i världen. Sen säger han hej då och drar vidare ner till stan för att göra några ärenden. Han ska först ner till banken och ta ut femhundra kronor så han kan köpa en present till sig själv. Därefter ska han ner till posten för att skicka några brev. När han är på väg mot banken ser han en tipsbutik och stannar och funderar på om han ska gå in och tippa på något, men då kommer han på att han måste snabba sig till posten för den stänger vid tre och klockan är redan halv tre. Han bestämmer sig för att han kan tippa på hemvägen istället. När han har varit på posten som han skulle går han förbi tipsbutiken igen. Nisse går in och lägger sina femhundra kronor på en häst. Hans häst vann för en gångs skull. Han hade lite tur med sig, tänkte han för sig själv, när han plötsligt får en knuff i ryggen och trillar ner. En person tar hans plånbok och springer iväg. Nisse reser sig upp igen och skriker efter tjuven men han är redan borta så han börjar gå mot polishuset. När han nästan är vid polisen ser han en plånbok. Nisse tar upp den och kollar. Det är ju min plånbok ropar han glatt när han kollar i den och ser att alla pengar är kvar. Tjuven måste ha tappat den eller något, tänker han med ett leende på läpparna. Då ser han en frimärksbutik. Nisse bestämmer sig för att köpa en dyr och fin present till sig själv, eftersom han både vunnit på tipset och fått tillbaka sin plånbok. Efter ett besök i frimärksbutiken går Nisse hem väldigt nöjd med tre skilling banco gul i fickan.

Av: Johannes Andersson