Veckans profil – Paul Karlsson

Paul Karlsson På allmänlinje finns en av skolans mest aktiva fotografer vid namn Paul Karlsson även känd som Palle Kuling som är en skojfrisk man på 28 år som befunnit sig på skolan i några år nu. Jag passade på att smyga in till foto & films klassrum i dag för att få några ord med honom. Vi placerar oss längst in i klassrummet i den randiga lilla soffgruppen och Palle såg nervös ut, men jag förklarade hela Veckans profilkonceptet och han tyckte inte det verkade så farligt och lät sig intervjuas.

– Vad hittar du på just nu i denna stund när jag haffade dig?
Palle slängde av en skämtsamt kommentar, men rättar sig snabbt när han insett det var faktiskt inte det han ville förmedla.

– Jag gör inte så mycket just nu, jag skulle ha varit någon annanstans, men fick reda på det lite för sent så just nu är det rätt lugnt.

– Vad tänker du erbjuda oss på vår nästa redovisning?

– Jag hade tänkt visa ett bildspel och kanske eventuellt en utställning i Pop art, i lite Andy Warhol stuk.

– Var ifrån får du din inspiration till din konstform? Är det svårt att skapa i Photoshop?

– Eftersom jag tittar på jätte mycket film, har detta blivit en källa till inspiration och det är först nu sista månaden som även konstnärer inspirerat. Tim Burton och hans filmer har varit en jätte inspiration och skapat många idéer. Sen en tid tillbaka försöker jag successivt trappa ner lite på mina filminspirerade bilder och försöker göra lite mer av mitt eget nu. Den enklaste redigeringen är den jag har gjort nu med Pop art, tillväga sättet påminner om funktionerna i Paint. Däremot när jag gjorde Alice i underlandet så krävde smink och kläder sitt och sen skulle man ju tänka på hur man klippte in personen i bilden, lite knep och knåp men kul.

– Var detta något du kunde innan du började på skolan?

– Nej kunde ingenting utan det är vår lärare i foto, Jimmy Thornell, som har hjälpt min utveckling med bilderna.

– Har du någon framtidsplaner för dina bilder? Palle blev tyst och funderade en liten stund och placerade det långa bruna håret bakom örat, innan han väckte sin ton igen.

– Antagligen bara som hobbyverksamhets samtidigt som jag har vanligt jobb. Fast visserligen har jag fått erbjudande om att göra skivomslag, ja till och med förfrågan om att sälja bilder. Den förfrågan, var något jag inte trodde skulle ske och det känns rätt kul.

– Du slutar skolan nu till sommaren, så hur länge har du nu gått på Jämshögs folkhögskola?

– Jag har varit här i snart 4 år och när jag sökte hit var det för att lära mig filma, men jag fann rätt snabbt ett stort intresse för foto istället.

– Jag antar att du inte bara fotograferat på det här viset i 4 år, så vad är det mer för projekt du har gjort under tiderna?

– Jag har medverkat i en dokumentärfilm och de två första åren fick vi filmprojekt utifrån, bland annat från en motocrossbana utanför Olofström. Detta var lärorikt men dock inget för mig, så jag är rätt glad för att det inte är så längre.

– Du har ju gått på fler skolor än Jämshögs, gick du Allmänlinje där också? – Jag gick på Österlens folkhögskola i Tomelilla, där läste jag Allmänlinje och läste min sista termin på Skrivarlinjen. Sen har jag även läst på Blekinge Läns folkhögskola i Bräkne-Hoby, där läste jag på teaterlinjen. Jag var även inne en runda på universitetet, men kände rätt snart att det inte var något för mig. Alla skolorna har gett mig något, men Jämshögs folkhögskola kom lagom i en lite mer mogen tid, innan dess hade jag inte lika lätt för att fokusera på studierna som det var tänkt, men här kunde jag utvecklas både som person och inom fotografering och det är rätt skönt att kunna komplettera mina sista ämnen här och sen få papper på att man är godkänd och färdig.

– Om du hade fått ändra någonting på skolan, nu innan du lämnar den, vad skulle det vara då?

– Mer tillgång till fler datorer med Photoshop och en bättre studio hade inte suttit fel.
Palle fnittrar på sitt eget vis och jag ler vid hans tanke, men oavsett om det förslaget hade gått igenom så är det dock ingen av oss två kommer uppleva eftersom vi slutar samtidigt.
Fast vi var båda överens om att man kan ju alltid drömma om hur saker kan va. Jag tackade Palle för att han hade tagit sig tid och önskade han fortsatt trevlig dag innan jag tassade
ut ur det tysta klassrummet och låter han återgå till sin dator.

Amelie Hedberg

Annonser

Inför Studentiaden 2010

Kylan låg tät i luften och solstrålarna hade vaknat för sent för att torka det fuktiga gräset efter många timmars regn. Detta var dock inget som störde den lilla skara av fotbollsfantaster som befann sig på en av Jämshögs fotbollsplaner denna sena onsdags eftermiddag. Bollen var i rullning för kvällens fotbollsträning. Självklart var både Lucas Eriksson och Christopher Halvorsen på plats, men även ett på planen blänkte även en ljusa lockar som guppade i den blänkande solen, det var Ida Nielsen som även hon hade hittat hit för att visa sina bolltalanger bland pojkarna. Mina klackar var täckta i en sörja av gräs och blöt  jord, stämningen var för värmande och entusiastisk för att orka bry sig om det. Efter ett tag sprang till och med jag efter en boll. Freyr utmanade kylan, då han for fram över planen på jakt efter det runda föremål som hade fångat alls uppmärksamhet. Det här var faktiskt ingen vanlig onsdags träning, det fanns faktiskt ett syfte och självklart hade Lucas Eriksson varit med och ordnat det.
Så vad var det då för baktanke med denna träning ute i det fria?

Jo, Studentiaden 2010 som går av stapel den 7-9 maj i Täby, utanför Stockholm. Detta är Svergies största sportarrangemang för högskolor i Svergie. Efter att ha kollat med arrangörerna om villkoren för att deltaga, med skolan om möjlighet slänga ut frågan om intresse till oss andra deltagare för att sedan ta tag i den ekonomiska biten. Ekonomin skull räcka till resan som i sig kostar några hundra lappar, mat, matchställ,2 minibussar till 17 personer, sovplatserna och anmälan som kostade 1000 kr/ lag. Med hjälp av alla som ville deltaga, lokala sponsorer och skolan kunde resan bli av och sportaffären i Täby står för personliga matchställ till stadens händelser och de är beställda och redo att hämtas.

Efter flera månaders träning känner Lucas Eriksson att detta härliga gäng är redo att åka för att göra sitt bästa och att detta kommer bli en 3 dagars upplevelse de sent lär glömma som förhoppningsvis kommer föra gott med sig i framtiden, vem vet. Klylan börjar bli för påtaglig och kvällen kallade, jag vandrade bort mot bilen och log när jag satte mig i bilen och fortfarande kunde höra deras peppande röster. De kanske inte är några elitspelare, men de är absolut eliter på att veta hur de ska peppa varandra till gott samspel.

 Amelie Hedberg

Bok recension – Gömda

Gömda

 Jag har läst boken Gömda som är skriven av Liza Marklund. Boken handlar om en kvinna som heter Maria. Maria är självständig tjej som arbetar på en bank. Hon är glad, har många vänner och hjälper flyktingar att komma in rätt i svenska samhället.

 En dag träffar hon en man. Hon nämner inte hans namn men i boken kallas han för mannen med dem svarta ögonen.  Mannen kommer från Libanon och är flykting i Sverige. Dom börjar träffas och hon blir mycket förälskad i honom. I början är förhållandet bra men efter tag börjar mannen bete sig aggressivt. Först börjar han komma med pikar som t.ex. en varm sommardag när dem ska till stranden vill mannen inte att Maria ska bära sin nya baddräkt för att han vill inte att andra män ska se hennes kropp. Självklart blir hon ledsen men hon tar inte på sig baddräkten för hans skull. Efter 1 år bli Maria gravid och under tiden blir mannen våldsam. Han slår och hotar henne. De får en dotter tillsammans som får namnet Emma. En dag bestämmer sig Maria för lämna sin man. När hon har gjort det börjar han hota henne ännu mer och vill inte lämna henne ifred.

Efter en lång tid träffar Maria en annan man som heter Anders. Dem blir kära, gifter sig och får en son som får namnet Robin. För att visa sin ex man att hon inte tillhör honom längre gifter sig Maria med Anders. Men det blir värre när hon har gift sig för att hennes ex man blir ännu mer våldsam och hotfull. Efter hotelser och misshandel bestämmer sig Maria och hennes familj att *gå under jorden*. Men oavsett vart dem gömmer sig så hittar hennes ex man dem. Till slut så finns det en utväg och det är att familjen måste lämna Sverige.

Jag personligen älskar denna bok. Den är lättläst och otroligt spännande att läsa. Hela tiden händer det saker i boken. När jag läste denna bok blev jag arg, ledsen och tyckte att det var väldigt orättvist att hon måste möta ett sånt hemskt öde. Det mest orättvisa tycker jag är att hon måste lämna sitt hemland men han som inte ens är svensk får stanna i Sverige och får inte något straff. Jag kan rekommendera denna bok starkt till alla som gillar att läsa verklighetsbaserade böcker. Efter jag har läst denna bok så har jag gått ut på nätet och letat efter artiklar som handlar just om Maria. Jag hittade en gammal intervju med Marias ex man på internet där han berättar att han inte alls är lika ond som Maria beskriver honom att vara. Så man kan spekulera i vad som är sant och inte sant i denna bok. Det finns ytterligare 2 böcker efter Gömda och dem heter Asyl och Mias hemlighet. Asyl handlar om vad som händer när familjen lämnar Sverige och vilka länder dem sen bor i. Mias hemlighet handlar om hur hennes ex man Anders, som hon skiljer sig ifrån, berättar hemligheter om Mias liv. Hur hon en gång tvingades lämna och svika sitt eget barn i Sverige som är vuxen idag. 

Dzenana Kilim

Manuset till min redovisning

Förra redovisningsveckan hade jag svenska b och då  valde jag att redovisa i berättarform om mitt besök på ett öppet hus, på det jag önskar bli min nästa skola. Ett glas vatten och en mikrofon var allt jag hade. För många utkast hade gjort så jag fick berätta direkt från minnet, men det här kommer original ”manuset” .

4 timmars lycka

Här stod jag i köket, i min ensamhet. Den enda som prata med mig var kaffebryggaren, den puttrade melodin började nå sitt slut. Jag  tittade ut över morgondiset  som omfamna min lilla bil utanför, undra om det blir vädret blir i dag? Oavsett, det var inget som kunde störa den nyfikenhet som kröp i kroppen. Jag försökte äta något men allt jag fick ner var mitt  heta kaffe. Brunt blod pulserade sig fram längs ådrorna. Jag var redo,  redo att styra bilen mot mitt fördomslandskap. I dag kunde jag svära åt dem bäst jag ville,  ingen skulle höra mig. Jag var ljudlös, stum. Ägare till en förlorad röst.

Jag mötte upp med min chaufför, en gammal familjemedlem, en gammal kärlek. Hans skulle få föra min talan i dag, jag hade förberett han väl igår kväll via tangentbordet. Allt gammalt var glömt och nytt skulle skapas. Han var tacksam för att han fick följa med, men det tog ett tag innan han kunde tyda alla mina gester och väsande stämband.

Vid lunchtid möttes vi av ett förtrollande samhälle, där på andra sidan bron. Likt en tavla, så vacker och detaljrik. Jag skämdes i tystnad över hur mycket jag hade spytt galla över detta lilla samhälle, ett samhälle som jag aldrig hade satt min fot i. Lika bra att undersöka om åren av fördomar hade sin rätt, eller om jag bara hade varit trångsynt. Jag släppte lös nyfikenhet och lät den styra mina annars så blyga ben mot den välkomnande entrén. Vi hittade ett schema över dagen och tankarna for åt alla håll utom rätt, som vanligt ville jag göra allt på en gång. Beslutsångest, men lösningen såg oss och kom med ett leende på läpparna och knackade oss på axeln.

– Vill ni ha hjälp? Den långa skepnaden som yttrade sig bakom oss. Mannen i den röda tröjan log frågande. Några sekunders tvekan for igenom min kropp: Skulle min vän klara uppgiften som min röst? Han lugnade mig när han berättade med en artig ton om det som drabbat mig och varför vi var här. Mannen i den röda tröjan visade oss vägen igenom en lång korridor med stora fönster och en smal, nästan mörk gång. På vägen berättade han att han mycket väl visste var jag kom ifrån, ett samhälle som var känt på kartan. Jag kunde bara nicka till svar och le. Just nu vill jag inte höra talas om vart jag kommer ifrån, för tillfället är jag inte stolt.

Höll nästan på att gå in i den röda tröjan när han plötsligt stannade framför något som likna en branddörr. En tjock apelsinfärgad branddörr. Han förklarade att vi skulle haffa en Gustav, men Gustav höll i dagens första föreställning. Mannen i den röda tröjan återvände och jag vände mig om till min vän och såg han djupt i ögonen: Tänk, jag kanske är delaktig i nästa års ensemble. Nej, det gick inte fram, meningen var för lång för att ögonspråket skulle kunna förmedla min tanke. Han tittade frågande och jag gav honom en uppgiven blick. Han visste att jag hade gett upp. Att jag inte ens tänkte försöka låta stämbanden jobba för ingenting. Tystnad, väntan, tystnad.

Det kändes som vi stod och väntade i en evighet, men knappt hade 5 minuter försvunnit förrän min rastlöshet bestämde sig för att ta över. Apelsindörren, gjorde inte saken lättare. Bara av att se den i ögonvrån kunde jag känna en fantasi växa fram om att jag var fångad i en apelsin. Kände att jag inte var redo för någon Gustav. Jag tog tag i min följeslagares arm och släpade ut honom på gården.

En bitande kyla attackerade våra kinder och mörka moln hade samlats över himlen, det gav en känsla av sen eftermiddag trots att klockan inte ens var ett.Vädret tråkiga förändring, förstörelsen av den vackra tavla jag sett när jag ankom, rörde mig inte i ryggen. Jag hade en känsla av att solen fanns här, gömd i någon byggnad, gömd i någons skepnad. När jag hittade den skulle jag veta det direkt, som ett tecken, ett tecken på hopp. Ägna tiden åt granskning av detta området som jag hade höjt i skyarna i flera veckor innan jag ens besökt det eller fånga Gustav innan han skulle gå på sin lunch. Valet var givet, promenad fick det bli.

Som ett samhället i samhället. På områdets baksida gömde sig miniatyr villor, röda baracker, små huslängor i hemska 80-tals färger och något som med blotta ögat kunde tolkas till en hög lagerlokal. Bakom allt låg en tjock skog , näst gårds, en kyrkogård. En otroligt vacker kyrkogård. En gammal släpvagn stod lutad mot en  husvägg, nästan gömd, men inte för mig. Jag såg mer än jag kan beskriva, men det var vackert för själen

Området var tydligt skyltat, fast inte för rökarna, det kanske inte ens var meningen att man skulle kunna röka här? Gjorde mig inget, röksuget var dödat så fort jag satt min fot utanför bilen. Började till och med överväga att sluta om detta skulle bli min framtid. Tillbaka på framsidan låg hus, stora som små  och skänkte en bild av historia och kultur. Kändes som att jag befann mig på en tid som var förgången, en  tid innan 2000-talets framfart. Fast de nya volov bilarna, som står parkerade på gårdens uppfart säger något annat.

Mitt emot gården låg det ett ensamt litet hus, Ett hus full av konst. Konst tolkat på mer än ett vis. En ung konstnär bidrog med sin närvaro. Hon var ung, men en klarhet lyste i hennes ögon. Hon visste vad hon ville.Hon, vid namn Emelie berättade om hennes passion och visade stolt upp de olika motiven som täckte de vita träväggarna. Varje process, varje tanke, hon var inte påläst. Hon visste vad hon pratade om.

Hon berättade glatt om hur bra hon hade det här, hur hon älskade den speciella andan som fanns bland befolkningen. Hon var lycklig och hon smittades. Jag och min vän var varma i hjärtat när vi kom ut i kylan igen. Det gråa vädret störde oss inte.

Unga som gamla, mat erbjöds. Minns inte varför jag gick in i den fullsatta lokalen, men vi hann inte långt förrän vi mötte mannen med den röda tröjan. Han sken upp direkt. Att han var mitt i maten, var inget han brydde sig om, utan reste sig direkt för att leta upp en talesman för det vi var där för. Vi hamna vid samma bord som en yngling, som inte var beredd på att öppna sig. Han såg ut som en stängd bok. Han blev räddad i sista stund.

Mannen i röda tröjan dök upp igen, han var inte ensam. Det första jag såg var kaffekoppen, hade svårt att slita blicken från det svarta som skvalpade runt i hans snövita mugg. Kaffemuggen presenterade sig som Lennart,  eller ja herren som höll i den heter så . Han hade en kreativ passion i livet, en passion jag ville veta mer om. Kunde bara le eller nicka som svar, men jag kände att både ynglingen och Lennart förstod mig. De förstod mitt ögonspråk. De såg min gnista från själen, min vilja, mitt hopp. De verkade tro på mig, vill ge mig en chans. Jakten på solen var över, jag har hittat den. Solen som sprider hopp, glädje och låter det lilla fröet växa till en mogen vacker blomma.

Klockan slog 13:30, samhällets högsta chef skulle hålla i dagens andra informations möte. Den skulle hållas uppe på loftet. Vi följde den lilla skaran som visste var det här ”loftet”  skulle vara. En projektor, vit duk, mikrofon och tekniker som visade bildspel, det var allt han behövde. Han berättade att samhället hade 140 medborgare, funnits i 51 år och anledningen till att man kallade lokalen för loftet, var för att det varit ett stall för massa år sen, nästan 100.

Han berättar om den där grundtanken till varför de startade ytterligare ett samhälle i ett annat samhälle i detta avlånga land som redan hade massa små samhällen med samma anda. De ville erbjuda sina invånare en möjlighet till kreativitet från hjärtat och de ville skapa en gemensam idyll för lycka och styrka. Informationen varade bara en halv timme, men det var en viktig information som blandades med viktiga personer för att verksamheten skulle gå runt. Efteråt fanns det möjlighet att få en guidad rundtur, lyssna på det kyrkliga de hade att erbjuda eller varför inte gå på loppis?

Vi hade redan bestämt oss, inget av det gällde. Nu skulle andra förställningen av teatern gå av stapel och jag ville vara där. Jag ville få förståelse för det Lennart tidigare hade sagt.” I en rokokobyrås våld”. Det var trångt och mörkt. Det tog många minuter innan jag kopplade handlingen, men när jag väl släppt alla andra tankar så förstod jag var enda liten detalj bakom manuset. Den varade i ca en halvtimme och ynglingen visade att han var en myckt skicklig skådespelare. Föreställningen var vacker, rolig, och aningen sorglig. En tankeställare, en fin tankeställare skapad av unga människor.

En paus på 30 minuter, gav alla chansen att sträcka på benen, tända en ciggarett eller som vi, diskutera våra upplevelser hittills. Han har varit medborgare i mitt samhälle också, men det var länge sen. Min förklaring om attnya tider har skett, bet inte på honom. Han kunde se att detta var en plats för mig, men kunde inte se att min förra plats, platsen jag tillhör nu inte tillhör mitt kreativa hjärta längre, jag har gjort slut.

15:00 var det avslutningsfest, en påminnelse om hela verksamheten. Den här gången var det fullsatt i den nu lite mörkare loftet. Det börjar nästan direkt med en grupp glada människor som dansar in till tonerna av Sonja Aldéns: För att du finns, samtidigt som de smekte armarna som satt ytterst för att skänka en del av sin inre glädje. De spred en magi som som bet sig in i själen, en magi jag inte trodde var möjlig. En kvinnlig röst tackade och gick vidare till lotteriet de hade haft. En kortväxt kvinna med silverhår vann en trycktavla. Kvinnan vid namn Sofia hade  även anmält sig till att läsa ett av sina verk, en novell en fortsättning på något annat. Hon fångade oss med magiska ord, osynliga gester och hennes metafor, ett grönt äpple. Efteråt vann hon tipsrundan.

Bob Hansson, antingen har du en konkurrent på gång eller så har du inspirerat denna unga själ som attackerade scenen för att läsa 2 dikter! Själen heter Erik, en ung man med sin egen stil, men ändå en stil som du. Hans hårda ord med Karlskrona dialekt fick det att rysa i ryggraden. Jag kunde se hur ovana öron ryggade och undrade om detta verkligen räknades till diktens konst. Hans gester var intensiva om något skrämmande om man inte hade tycke för denna stil sen tidigare, abrupt slut fick sin höga applåder. För att sedan be om tystnad. Nästa dikt ”efter två dygn” fick mig att vilja hoppa upp ur stolen och skrika, jag älskar dig, lär mig lär mig allt du kan!

De avslutade hela kalaset med att släppa fram deras egen kör i form gospel. En skara av unga män och kvinnor stod i tystnad, i väntan på att kvinnan som ställde sig framför gav dem klartecken. De var hennes instrument. Hon dansade fram deras toner med flygande gester och de följde varje rörelse med ett leende. Min vän var förtrollad. ”Det häftigaste jag har hört utan instrument”, sa han med förvånad ton. Jag bara log, jag var fylld av lycka.

4 timmar hade gått och det var som min kropp flög fram. Hade jag hittat hem, är detta mitt hem. Dagen var slut, min vän gick till bilen, men inte jag. Jag ville gå ett varv till runt området. Att det hade börjat ösregna störde mig inte, att jag kunde bli sjuk störde mig inte. Jag satte mig i bilen och log, vi körde hem och min vän såg mitt leende som aldrig ville släppa mina läppar. Han såg att det var ett leende av lycka, 4 timmars lycka!

Text:Amelie Hedberg

Personskildring

Förra blocket läste jag Svenska B där vi fick i uppgift att skriva en personskildring, bloggen har redan bekantat sig med en del av de andras fina verk. Här kära vänner kommer min, enjoy.

På torget står en kvinna och blickar ut över folkmassan. Hon älskar alla blickarna som enligt henne endast riktas åt ett håll just nu – rakt på henne. Så är självklart inte fallet men denna stora rultiga kvinna med stort mörkt brunt hår och gröna ögon fullkomligt älskar när världen för en stund stannar upp – enbart för att ge henne den uppmärksamhet som hon kräver. Hon, denna 55+ kvinna heter Beatrice Karlsson och är just denna dag ute – för att precis som alla andra dagar – glänsa i närvaron av andra. Hennes kläder är malbitna och hennes uppsyn är oförskämd, snorkig – en kvinna som tror att hon har allt att ge och andra inget. Hon ser helt enkelt ner på sin omgivning med bitter eftersmak.

En man råkar stöta till henne i den trånga folkmassan,
– Akta på dig, fräser hon med sin snorkiga, högljudda röst med en ton av skånsk dialekt. En bit bort just här i Malmö stad ringlar sig den oändligt långa kön till dagens idoluttagning. Hmpf fnös hon, enda anledningen till att de inte tog med mig var för att jag är så mycket bättre än dem. En scen är min favoritplats, alla platser där de kan se upp till mig, beundra mig och erkänna mig som bäst. Men att inte komma med i idol var ändå ett nedslag trots att hon vägrade erkänna det för sig själv – att andra såg ner på henne var nämligen hennes största rädsla. Hon hade en hemlighet, nämligen att hon föddes långt ute i ingenstans med utfattiga föräldrar på en bondgård – något ingen någonsin skulle få veta. Att bli rik var alltså hennes allra största mål – hon ville bli en berömd sångerska, dock att alla avskydde hennes gälla röst var något hon aldrig skulle finna i sig själv till att inse.

Äsch tänkte hon, de här människorna är alldeles för intetsägande, de kommer aldrig se att jag är den enda, den bästa. Medan vinden smekte hennes kind for en snabb tanke igenom henne om att bege sig hemåt, där är jag åtminstone beundrad, där ser de mitt rätta värde. Och mina egenutskrivna diplom som är prydligt upphängda på väggen skvallrar om den fantastiska sångerska jag alltid kommer att förbli.

Ida Nielsen

Föreläsning – islam i vardagen

Den 11 mars tog jag tillfället i akt att lyssna på när en muslimsk präst, så kallad imam, föreläste om islam i vardagen. Föreläsningen väckte blandade känslor, tonen i rummet blev stundtals intensiv och spänd.

 Dagens föreläsare hette Alen Delic. Han arbetar som iman i Malmö. Men hans historia går såklart längre tillbaka, hans föddes i Bosnien men flyttade -94 till Rinkeby här i Sverige. År 2000 flyttade han tillbaka till Bosnien för att studera vid en islamsk högskola, senare läste han vid Madrasah fyra år där han senare tog examen som imam. Denna utbildning innebar att resa runt i Bosnien och föreläsa. 2008 flyttade han sedan återigen tillbaka till Sverige och fick arbete som just imam i Malmö.

 Hans föreläsning gick ut på att prata om vad islam egentligen är och vad det innebär att leva som muslim? Detta fick till slut deltagarna vid denna föreläsning inblick i men med blandade åsikter som resultat.

 Enligt Alen Delic ska en god muslim alltid önska andra ännu mer av vad du själv vill ha. Han anser att media utnyttjar och framställer muslimer fel, ett exempel på detta är de krig som muslimer varit med i där han själv anser att muslimer över lag inte varit de som startat krigen, enbart försvarat sig. Han menar på att media gärna ”offrar” muslimerna och ger omvärlden en negativ syn på dem.

 Islam tror att Adam och Eva var muslimer och att bettet i äpplet var djävulens verk, inte Eva som tog steget. De tror till 100 % på vad som står i koranen och skulle i många fall kunna gå väldigt långt för att uppehålla det som står där. De tror på domedagen, att alla en dag kommer bli dömda för sina handlingar och anser därmed att man måste skynda med sina goda gärningar. De tror på endast en Gud och att denna en och samma Gud har 99 namn. De olika namnen är bl.a. ”han älskar” och ”han skyddar”. Att leva som muslim är enligt dem att nå upp till alla dessa namn, att göra hans namn verkligen genom handling och tankar.

 Fem muslimska grundpelare

1)   Trosbekännelse

2)   Bön 5 gånger/dag

3)   Fasta, ramadan

4)   Allmosan

5)   Pilgrimsfärd

Kvinnor får ej be under sin mensperiod då de enligt religionen är orena. De får ej heller be jämsides med mannen, kvinnorna är placerade längst bak och får vänta tills efter männen är klara. På frågan om kvinnoförtrycket bland muslimer så svarar han att detta finns inom religionen och allt som sker är Guds vilja. Han säger också att ingen man har rätt till att tvinga en kvinna att bära slöja, att det är deras egna fria vilja för att bli ”räddade” från de män som annars ger sig på dem. Däremot har varje man rätt att göra vad som krävs för att kvinnor ska inse detta själva. En väldigt motsägelsefull yttring, enligt mig.

 En kvinna i publiken blir nyfiken på teorin om varför muslimer ej äter griskött, (då anledningen är att de anser grisar som orena), så blir svaret en aning oväntat: ”Många frågar kan man ej ge ett svar på, det bara är så. Det är Guds talan” Detta är något han återkommer ofta till – att allting som sker faktiskt är Guds vilja. Då han senare kommer in på det inte så oväntade ämnet homosexualtitet och tillkännager att det är dödsstraff genom halshuggning, så uppstår många frågor bland åhörarna. Jag tar mod till mig och ifrågasätter hans resonemang en aning. Säger att då han tydligt poängterat att allt som sker är Guds vilja, är då inte, enligt honom, en homosexuell man eller kvinna gjord av Gud precis som han och jag? Då han valde att inte svara på denna fråga så omformulerar en kvinna frågan och drar den ett steg längre, nämligen vad han personligen skulle göra om hans egen son eller dotter visar sig vara homosexuell? Hon menade på, genom en indirekt fråga, att trots den eventuella skammen gentemot deras religion så är väl ett dödsstraff aldrig någonsin ett alternativ föräldrar skulle tolerera? Han ger ett mycket häpnadsväckande svar och tonen går skarp genom rummet när han yttrar orden att: Jodå det skulle han göra, det är vad som krävs.

 Vi uppfostras olika in i en värld av moral och etik. Faktum är att de flesta anser sig själva ha rätt inom moraliska funderingar och självklart är det så – det du tror på är vad du anser rätt. Med vår västerländska syn på humanism och empati så finns det stunder så vi höjer på ögonbrynen mot islam – och vice versa förstås. Med en uppfostran präglad av demokrati, allas lika värde och en annorlunda syn på vad som är empati är de som är födda in i den muslimska kulturen, så är det klart vi tänker olika. Om jag vore muslim, hade jag ansett imamens tankesätt lika radikalt? Antagligen inte. Barn är som oskrivna blad, de formas efter författaren.

Ida Nielsen

Föreläsning – Hur gammal är tonåringen?

07:15, solen brände i nacken och den kyliga vinden bet mig i kinden när jag med små snabba steg försökte trotsa backen upp till skolan. Tid var bestämd, men jag var sen. Som tur var så hann Carina Björk Gillberg se mig innan det var för sent. Inte förrän jag satte mig i bilen kände jag av min dåliga kondition, men det var ingenting jag hade tid att tänka på nu. Carina hade berättat på måndagens stormöte om en föreläsare vid namn Mats Trondman som skulle hålla i en videoföreläsning den 22/4, klockan 7:45 som kunde ses på Studiecentrum i Olofström och de som ville fick gäna följa med henne och dit. Han var kände för att ha en lite annorlunda föreläsningsteknik och sen hade han faktiskt gått på Jämshögs folkhögskola för många år sedan. Jag tyckte det verkade spännande och anmälde mig till Carina. Nu satt jag där i hennes bil, nyvaken och frusen och vi diskuterade bland annat våra förväntningar inför föreläsningen.

Det var en öppen föreläsning, men den riktade sig framför allt till fritidsledare, lärare och föräldrar. Åldern var blandad och jag var definitivt inte yngst, men nog den enda som inte var där för att det tillhörde mina studier eller jobb. För de som inte ville mingla runt så fanns det möjlighet till lite frukost innan det var dags att gå in i den lilla salongen som påminde om en liten biosalong. Det förekom lite tekniska problem så vi missade introt, men efter en liten stund yttrade sig en ljushårig äldre man i glasögon och väst. Bakom honom hängde ett rött tyg och de hade placerat ett lite bord med ett glas vatten framför honom så han gav intrycket av en riktig talare. Första tanken när rösten äntligen lades till på denna upplysta mannen var att han påminde om Leif G W Persson från tv programmet Efterlyst med sitt mörka röstläge och allvarliga ton så kändes det som jag redan hade bestämt mig för att det här skulle bli en tröttsam föreläsning med massa vetenskapliga termer, men ack vilken chock jag fick när den allvarliga skepnaden började demonstrera hur de olika tonåringarna låter och agerar. Han citerade en mamma ” Man vet aldrig vad man får hem.”

Sen var skratten igång och folk i salen började nickade igenkännande, redan efter 5 minuter, även jag. Han pratade bland annat om att sätta den moraliska paniken i balans, skillnaden mellan tonåringarna på hans tid och dagens unga, den förlängda tonårstiden, Tweenies och vad lillgammal betyder i dagens samhälle.
Vi fick även chans att höra mer om hans uppväxt för att ge oss en stark jämförelse på det som var inne på den tiden, men ändå visa att tankesättet var det samma då som nu. Han imitationer av både barn och ungdomar var helt makalösa, jag skrattade hysteriskt, för trots att jag precis har nått det som kallas ung vuxen så har jag fortfarande min tonårstid någorlunda färskt i minnet och sen kunde jag även lära mig lite om  små barns utveckling som passar bra eftersom jag även är mamma. Självklart när man har som roligast så började föreläsningen lida mot sitt slut, men innan det var över fick alla möjlighet att ställa direkta frågor till Mats Trondman via de webbkameror som var utsatta på de olika ställen där föreläsningen visades. Mats själv hade nog gärna fortsatt prata om hans ämne hela dagen, men klockan hade redan hunnit bli efter 09:00 och värdinnan ville avrunda. Så de tackade för sig från Växjö universitet, lyset i salongen tändes och folk börjar vandra ut i klungor från den lilla salen och nästan alla såg lika nöjda ut som jag.

Jag förstår verkligen varför han har blivit känd för sin speciella föreläsningsteknik och detta är en föreläsning jag knappast tror Sverige sett det sista av, så skulle du höra att Mats Trondman ska föreläsa i en stad nära dig så rekommenderar jag dig verkligen till att gå och se den oavsett om du är en lärare, ung vuxen, förälder eller mitt i tonåren, tro mig alla känner igen sig på något sätt . Skulle man mot förmodan inte känna igen sig, är det alltid kul att se en äldre man i glasögon och skägg, stå och vifta med armarna som en fjortis.
Jag tackade Carina för att hon hade tagit med mig och hoppade av på skolan med glädjeskutt vid 09:30, nu var jag fylld med energi för ännu en ny skoldag.